Triggervarning: suicid

Dietrich Hectors, en 29-årig ung man från Essen, drog sig tillbaka från livet i juli 2009 eftersom han led outhärdligt av tinnitus och hyperakusi. Han publicerade sitt avskedsbrev på sin Facebook-profil för att uppmärksamma problemet med buller och hörselskador.

15 juni 2009

Jag mår otroligt dåligt… Det är svårt för mig att beskriva vad jag känner, svårt i bemärkelsen att det är svårt att förstå. Men jag ska ändå försöka förklara det.

Jag känner verkligen inte för att leva just nu. Jag är 29 år gammal och borde vara i mitt livs bästa år. Men jag har en obotlig åkomma som kallas tinnitus och hyperakusi, som styr hela mitt liv. Tinnitus innebär att man hör ljud som inte finns; hyperakusi innebär överkänslighet för ljud. Men åkomman omfattar ännu fler saker än dessa två. Den medicinska aspekten kommer jag att ta upp senare; för tillfället ska jag begränsa mig till en beskrivning av symtomen.

Jag kan inte prata för tillfället eftersom det gör ont i öronen. Till och med tangentbordets knattrande gör lite ont i öronen. Jag kan precis tolerera datorns surrande. Det är uppenbart att denna hyperakusi är en plåga i ditt liv. Det är svårt att prata och sociala kontakter är begränsade till ett minimum. För en 29-åring är detta mycket smärtsamt. Alla ”roliga” (sociala) saker jag gör måste jag betala för med extra smärta efteråt eller en permanent försämring av åkomman. Detta är mycket påfrestande, eftersom det inte bara är fysisk smärta utan också påverkar den mentala hälsan väldigt mycket. Den fysiska smärtan i öronen kan inte jämföras med andra smärtor. Normalt kan man ta en tablett mot det, men med denna smärta hjälper det inte. Man kan bara låta tiden gå och vänta i veckor i vila tills det blir lite bättre. Den mentala sidan är ännu tyngre: det gör en nedstämd och man blir rädd för att det ska bli värre.

Smärtan är inte det enda problemet; jag plågas av ett konstant pipande och surrande ljud som förföljer mig överallt. Det är tinnitus. Alla har väl någon gång upplevt att öronen surrar eller piper efter att ha varit på en för högljudd fest eller klubb. Det är hemskt. Men detta är permanent, inte tillfälligt. Jag har anpassat mitt liv efter det: bredvid min säng står en dator. Med dess surrande hör jag knappt min tinnitus längre. På så sätt kan jag fortfarande sova bra. Som redan nämnts har jag vanligtvis tillräckligt med bakgrundsljud för att inte märka att den finns där. Men problemet är att bakgrundsljudet inte får bli för högt, annars får jag mer smärta i öronen igen. Så jag måste befinna mig i ett visst ljudband, mellan två väl definierade nivåer. Nackdelen är att dessa nivåer kommer allt närmare varandra, men mer om det senare.

För det tredje har jag en konstant känsla av tryck i öronen. Det är ungefär som när man kör bil uppför och nedför en backe och får ett slags tryck i öronen, men det försvinner när man sväljer en gång. Men jag kan svälja en miljon gånger utan att det irriterande trycket försvinner. Ett annat sätt att beskriva det är som om det finns vatten i öronen som ständigt trycker på trumhinnan. Så känns det. Det är utmattande att oroa sig för det trycket, så jag tänker inte för mycket på det och då är det inte så påfrestande. När jag idrottar blir trycket mycket värre. Jag vill berätta om hur jag fick min åkomma genom åren och hur jag gradvis fick reda på allt.

Hyperakusin är fruktansvärd, eftersom åkomman tar oerhört mycket energi. Tänk dig att varje ord du säger gör ont och att du sitter med en konstant visslande ångpanna i öronen. Jag har varit tvungen att ändra mitt liv drastiskt sedan jag drabbades av denna åkomma. Tidigare var jag en mycket social person, jag ville ha ständig kontakt med människor, gå ut varje kväll till puben eller umgås, sitta tillsammans med andra. Nu sitter jag ständigt hemma, ensam i tystnad. Jag skulle så gärna vilja ha barn i mitt liv, men jag skulle aldrig kunna hantera dem på grund av deras ljud. Detta frustrerar mig oerhört.

Hur fick jag denna åkomma? Det hände inte över en natt, från ingenting till den nivå jag har nu. Det hände i etapper, och blev värre och värre. För att förklara det ordentligt måste vi gå tillbaka i tiden drygt 15 år…

1993

Jag är 14 år och vet inte riktigt hur jag ska hantera puberteten. Jag hade aldrig lyssnat särskilt mycket på musik förrän jag upptäckte Nirvana och Smells Like Teen Spirit. I dem fann jag det jag letade efter.

En helt ny värld öppnade sig för mig. Jag upptäckte radiostationen Studio Brussels och med den många andra hårdrocksband: Smashing Pumpkins, Therapy, Metallica, Helmet, Soundgarden, DEUS, Clawfinger, Silverchair, Green Day, Offspring… men Nirvana förblir i topp. Jag älskar verkligen min upptäckt av hårdrocksgenren. Kurt Cobains död berör mig djupt och motiverar mig bara ännu mer att lyssna på genren. Jag blir passionerad av musik. Det blir mitt största intresse och alla mina pengar går till det.

1995

Jag hade aldrig funderat på att göra egen musik förrän en kompis plötsligt kom på idén att vi skulle starta ett band tillsammans. Jag tvekade först, men blev avundsjuk när jag såg honom spela på sin splitternya elgitarr. Eftersom jag inte hade råd med en elgitarr köpte jag en folkgitarr för 3000 franc i slutet av augusti 1995. Den lät nog inte särskilt bra, men när jag började spela på den älskade jag den. Jag lärde mig enkla grepp genom några böcker och senare själv några låtar av Nirvana. Mitt gitarrspel var dock fortfarande mycket amatörmässigt, och om jag kunde spela några toner i rad var jag redan nöjd. Gradvis blev mitt gitarrspel bättre, men jag satte inte mina krav för högt.

Under tiden, som en stark tonåring, började jag tillsammans med vänner att besöka fester och pubar i området. Jag älskade att headbanga till bra rockmusik, klädd i min T-shirt från Nirvana eller Therapy. Det såg nog löjligt ut, men vad gjorde det, jag kände mig cool ändå. Det var under den tiden som jag fick min första kontakt med T (T för tinnitus och H för hyperakusi). Det uppstod någon gång under en lördag-söndagskväll i april 1996 när jag var ute med min vän Geoffrey utanför en fest på Rex. Det är en festlokal ganska nära vårt hem. Vi går hem och han säger till mig: ”Åh nej, det ringer i öronen!” Jag måste erkänna att det också ringer väldigt högt i mina öron. Festen hade helt enkelt varit för högljudd. Nästa morgon vaknade jag dock utan att det ringde i öronen. Geoffrey och jag brukade gå ut tillsammans, oftast utan att det ringde i öronen. Men ibland hände det, och på morgonen störde det aldrig våra öron igen, så vem bryr sig. Det var ingenting jämfört med vad som väntade mig några månader senare…

Gradvis förändrades min musikstil. Jag hade lyssnat lite för mycket på Nirvana, och de andra hårdrocksbanden kunde inte ge mig samma tillfredsställelse som Kurt Cobains verk. Så jag började lyssna på hårdare musik för att få tillfredsställelse från min musik; metal blev min nya favoritgenre. Jag började lyssna på band som Biohazard, Pantera, Metallica, Sepultura, Machine Head, Fear Factory… Den dag jag skriver detta (15 juni 2009) beklagar jag fortfarande det bytet, och varför kommer att bli tydligt om ett ögonblick.

20 november 1996

Konsert med Sepultura i Brabanthal i Leuven, med Floodgate och Strife som förband. Eftersom att lyssna på metal hade blivit ett av mina största intressen såg jag verkligen fram emot att få se ett av mina favoritband uppträda. Jag åkte dit tillsammans med andra metalfans: en kompis och två tjejkompisar. Problemet var att det var en onsdag, så jag var tvungen att gå tillbaka till skolan. Min pappa var så snäll att han skjutsade oss dit, tog en drink i Leuven och hämtade oss efteråt.

Innan konserten började gick jag runt i lokalen. Överallt ser jag människor med t-shirts med band jag gillar. Jag känner mig hemma. Jag ser människor med öronproppar och skrattar inombords åt dem. ”Sätt inte i öronproppar före en konsert”, tänker jag och tycker att jag är så cool. Jag tycker att jag är så tuff.

Klockan är 20.00 och Strife börjar spela. Redan från första tonen märker jag att något inte står rätt till. Musiken är alldeles för hög, jag känner hur gitarrerna och trummorna dunkar i öronen. Jag har aldrig upplevt något så högt förut. Jag tittar mig omkring, men ingen tittar tillbaka. Alla verkar tycka att volymen är normal; ingen tittar upp. Musiken är fruktansvärt hög, men jag går inte därifrån. Jag är för envis för att lämna. Jag måste och ska se ett av mina favoritband, tänker jag. Jag intalar mig själv att jag bara inbillar mig att det är så högt. Och om det är så högt skulle det säkert inte orsaka någon bestående skada. Dessutom spelar de andra banden, Floodgate och Sepultura, lika högt. När de spelar en låt känner jag inte igen den förrän efter ungefär två minuter eftersom det är så högt. Runt midnatt är konserten över och vi lämnar lokalen. Mina öron ringer högre än någonsin tidigare. Alla upplever det; öronen ringer efter en fest eller en konsert. Men mina öron har aldrig ringt så högt förut. Vi hittar min pappa och åker hem. Jag är inte orolig än. Jag har ju sett ett fantastiskt band trots allt.

Nästa dag vaknar jag. Ringandet i öronen har minskat, men är inte borta ännu. Jag mår väldigt dåligt och bestämmer mig för att inte gå till skolan. Jag vill äta frukost; min mamma dukar redan av bordet. Varje gång hon rör något annat med bestick eller tallrikar gör det fruktansvärt ont i öronen. Jag förstår inte vad som händer med mig. När jag skriver detta inser jag att detta var min första riktiga kontakt med hyperakusi. Min mamma ringer husläkaren och beskriver mina symtom. Enligt honom har jag fått ett ljudtrauma på grund av att jag utsatts för för mycket buller. Efter några veckor bör mina öron återgå till det normala och jag kommer inte att ha några bestående skador. Det lugnade mig. Jag bläddrar upp tidningen och hittar en artikel om Sepultura. ”Sepultura spelade bra, men publiken var ganska tam. Det är förstås inte så konstigt när musiken är så hög. Det är fortfarande inte självklart att hoppa genom ljudväggen. Musiken var helt enkelt alldeles för hög!” Så skrev Het Nieuwsblad den 21 november 1996.

På eftermiddagen bestämmer jag mig för att gå till skolan. Pipandet har redan minskat lite, men jag är fortfarande känslig för ljud. Jag träffar några vänner på skolgården och börjar prata med dem. Varje gång de säger något eller skrattar skär ljudet mig i hjärtat. Det gör bara så ont. Jag är rädd och vet inte vad som händer med mig. Jag stänger in mig den dagen, säger ingenting och försöker skydda mig från ljud. När jag sätter på musik hemma börjar det genast ringa högre i öronen när jag lyssnar, så jag bestämmer mig för att inte lyssna på för mycket musik. Några dagar senare avtar ringandet i öronen lite igen och vi har historia-lektion i skolan. Läraren visar en film. Men ljudet i filmen är alldeles för högt för mig. Turligt nog hade jag gula öronproppar med mig och satte i dem; det var mitt enda sätt att skydda mig från ljuden.

Gradvis avtog ringandet i öronen, men jag hade fortfarande ett svagt, ihållande ringande. Så husläkaren hade fel: ljudtraumat hade gett mig något nytt. Jag hade sannerligen fått bestående men. Jag hörde bara detta pipande när det var väldigt tyst, när jag låg i sängen. I fullständig tystnad hörde jag ett svagt pipande. Dag för dag mår jag bättre och känsligheten försvinner. Efter en dryg månad gick jag tillbaka till fester, där jag utan problem klarade av ljudnivån. Känsligheten hade tydligen försvunnit. Några månader senare spelade ett annat av mina favoritband, Machine Head, i AB i Bryssel. Den här gången bestämde jag mig för att vara försiktig. Jag ville verkligen inte uppleva den där öronvärken en andra gång! Jag tog med mig vanliga gula öronproppar. Eftersom jag skämdes för att sätta i dem satte jag en mössa över öronen. När Machine Head börjar spela är det helt annorlunda. Musiken är inte alls lika hög. Efter ett tag tar jag av mig öronpropparna för att testa hur det går utan dem. Det går bra, utan problem. Efter en fantastisk konsert klarar jag mig utan öronvärk. Nästa dag har jag inga problem och jag tycker att jag har varit smart. Nej, nej, den där hörselskadan skulle aldrig hända mig igen.

Sex månader senare tar jag studenten. Jag måste välja ett studieområde och väljer industriell teknik vid ingenjörshögskolan Groep T i Leuven. Jag är 17 år och tar mina första trevande steg mot vuxenlivet. Jag bor på studenthemmet Thomas Morus i Heverlee. Både på studenthemmet och i skolan lär jag snabbt känna trevliga människor. Under första terminen går jag lydigt på alla lektioner, eftersom jag inte vet hur avancerat kursinnehållet är och inte vill slösa bort mina föräldrars hårt intjänade pengar i onödan. Ändå har jag tillräckligt med tid för att umgås lite med vännerna. Vi går regelbundet till vår favoritkrog, Wierdo’s. Det är en smal och lång bar med robusta bås. Jag hade gått dit regelbundet utan problem tills en kväll. Musiken är alldeles för hög för mig. Jag frågar mina vänner om musiken är för hög. De säger att de inte har några problem med det. Klokt nog bestämmer jag mig för att gå till mitt studentrum, bort från det infernaliska oväsendet.

I kombination med det svaga ringandet i öronen, som jag bara hör när det är helt tyst, undrar jag om det är något allvarligt fel på mina öron. Jag bokar en tid hos en öron-, näsa- och halsspecialist på Sacred Heart Hospital i Leuven. Hon undersöker mina öron och enligt henne är de helt normala, så jag behöver inte oroa mig. Min hörsel är normal, trycket i öronen är normalt, alla möjliga tester på mina öron är normala. Ringandet i öronen är enligt henne inbillning. Begreppen hyperakusi eller tinnitus nämns inte. Enligt henne var det alltså en inbillad åkomma, men jag visste bättre. När jag gick ut tog jag alltid med mig öronproppar som en försiktighetsåtgärd, och jag var tvungen att sätta in dem ibland på fester som var för högljudda. Jag sa till mig själv att detta ljudtrauma aldrig skulle hända mig igen.

På studenthemmet hade vi en gång ett samtal om denna åkomma. En vän till mig berättade att en av hennes vänner hade varit på en Metallica-konsert som var för högljudd. Det ledde till att han fick ett permanent högt ringande i öronen, och det fanns inget man kunde göra åt det. Den pojken gick till en psykiatriker för att lära sig leva med ringandet i öronen. Jag nämnde att jag också hade ett liknande ljud i öronen, fast inte lika högt. Då bestämde jag mig för att det aldrig skulle hända mig igen; jag ville inte utsätta mig för några nya ljudtrauman… Jag skulle alltid ta med mig öronproppar till fester, konserter osv…

De följande åren är toppen. Studietiden är toppen. Jag har jättekul när jag går ut. Jag hänger på fester, kaféer och olika ställen med vänner. Jag går på lektioner och klarar mig alltid bra fram till slutet av året. Mina öron stör mig inte så mycket, bara ibland måste jag sätta i öronproppar på fester som är för högljudda. När jag går ut har jag alltid mina öronproppar med mig. 1998 öppnade sig internetvärlden för mig och jag började ladda ner mycket mp3-filer. Jag går från att lyssna på CD-skivor till mp3-filer. Under denna tid upptäcker jag också Metallicas tidigare CD-skivor: ”…And Justice for All” och ”Master of Puppets”. Jag blir besatt av Metallicas musik och ser dem 1999 på Rock Werchter. Jag står ganska långt från scenen. Även om musiken är ganska hög, gör den inte ont i öronen. Jag behöver inte öronpropparna som ligger i min ficka. Efteråt har jag heller inga besvär. Året därpå åker jag till Rock Werchter igen utan problem, ett tecken på att min hyperakusi tydligen hade avtagit.

Jag är fortfarande besatt av musik. Inspirerad av Metallica och övertygad av en vän som också spelade gitarr köper jag en elgitarr i december 1999, vid 20 års ålder. Jag betalar den med pengarna jag tjänat under mitt sommarjobb. Jag köper en begagnad Gibson, The Paul II. Från och med då börjar jag fokusera passionerat på att spela musik. I flera år hade jag spelat min akustiska gitarr på ett något amatörmässigt sätt, men från och med då ville jag verkligen bli en bra gitarrist. Jag övar 2-3 timmar om dagen och gör snabba framsteg.

Några månader senare går det ganska bra för mig, jag har jättekul när jag spelar gitarr (och sjunger). Jag har äntligen hittat mitt livs passion. Jag bestämmer mig för att jag vill prova att spela i ett band. Jag sätter upp en annons i en musikaffär i Leuven: ”Gitarrist (och sångare) söker band. Genre: hårdrock-metal, något mellan Nirvana och Metallica.” Mindre än en vecka senare hör någon av sig. Det visar sig vara gitarristen i bandet Astronomy från Herent, som spelar Metallica-covers och fortfarande letar efter en sångare/gitarrist. Bandet bestod av Tom (16 år, gitarr), Steve (16 år, trummor) och Yann (19 år, basgitarr). Vi träffas för en audition. Vid auditionen visar det sig att de tre är fantastiska musiker, tekniskt sett superbra. Jag är en nivå under dem enligt min mening, men de tycker att min audition är superbra. De har äntligen hittat någon som kan sjunga hyfsat bra och spela gitarr. Jag har aldrig tyckt att min sång är fantastisk, men jag vet att jag kan hålla tonen. Jag har anställts som sångare/gitarrist. Under de närmaste månaderna repeterar vi regelbundet. Jag har jättekul när vi spelar musik tillsammans. Vi spelar inte tyst, men mina öron piper aldrig efter en repetition och jag har aldrig haft ont i öronen efteråt eller dagarna efter.

Att spela gitarr och sjunga själv är roligt. Men när man kan göra det tillsammans med andra musiker och höra att det låter bra, är det en helt annan dimension. Höjdpunkten kommer i augusti: vi spelar på Marktrock i Leuven den 13 augusti 2000. Det är bara en liten scen – vi spelar för några hundra personer, men det bryr vi oss inte om. Vi spelar några covers av Moby, Pennywise, Metallica och Radiohead. Jag hör att det låter bra och publiken reagerar entusiastiskt. Det här går verkligen inte att jämföra med något annat. Jag har alltid kallat det ”musikaliskt redo”. Vi spelar bra och får bara positiva reaktioner från publiken. Jag hade uppträtt tidigare, men det här var ändå en dimension högre. Det ögonblicket var en höjdpunkt, men tyvärr också en vändpunkt. På grund av tidsproblem kunde vi inte längre repetera regelbundet. Steve och Tom gick fortfarande i gymnasiet och kunde bara repetera på helgerna. Jag var bara i Leuven under veckan och i Essen på helgerna, så vi kunde inte hitta någon gemensam ledig tid i början av 2001. Vid den tiden var jag ledsen, men det var ingen katastrof. Jag hade redan lite tid och jag trodde att jag redan hade hittat kärleken. Jag hade ju trots allt nyligen inlett ett förhållande med An, min bästa barndomsvän. Ibland är man dum nog att ge upp allt för ”kärleken” utan några problem.

24 september 2001

I juni 2001 tog jag examen som industriingenjör, och eftersom det var lite för lätt för mig bestämde jag mig för att fortsätta med civilingenjörsstudier i två år. För att bli antagen till det programmet måste man vid den tiden klara ett inträdesprov. Man fick en hög med kurser i fyra ämnen från tredje året på civilingenjörsprogrammet, som man var tvungen att studera och göra prov på.

Jag hade bytt rum eftersom jag tröttnat på det gamla efter fyra år. Det hade varit jättebra där, men enligt min mening kunde det bara bli sämre där. Jag var redo för en ny utmaning. Men i det nya studentrummet visade det sig att jag satt bredvid en bullrig person. Han ville inte sänka musiken när jag studerade. Så jag var tvungen att studera med öronproppar. Ibland gjorde han så mycket oväsen att öronproppar inte räckte. Jag satte öronproppar i öronen och hörselkåpor runt dem. Det var det enda sättet att få det tillräckligt tyst. Jag pluggade i en månad inför mina tentor, skrev dem på en vecka och klarade dem. Under den tiden inträffade attackerna mot tvillingtornen den 11 september, men jag var så upptagen med tentorna att jag inte kände till dem. Men mina personliga torn hade ännu inte rasat. An såg inte längre någon framtid mellan oss. Det var ett stort slag för mig, eftersom jag fortfarande var mycket kär i henne. Då kollapsade jag känslomässigt. Jag hade på något sätt sett det komma, men hade hoppats att det inte skulle hända, eller så var jag för blind för att se att det skulle hända. Det värsta var att vi hade planerat en ny resa för två strax efter det. Jag kände inte för att åka på en resa för två, men eftersom jag kände att jag förtjänade en resa efter att ha pluggat så länge bestämde jag mig för att åka ändå.

Så torsdagen var över, och på måndagen åkte vi på resa till Italien. Vi flög från Charleroi till Pisa på måndagen den 17 september. Där åkte vi till Cinque Terre-regionen, ett vackert kustområde. Vi gjorde utflykter, vandringar, paddlade kajak, cyklade och mycket mer. Resan i sig var fortfarande ganska rolig med tanke på omständigheterna, men jag kände mig känslomässigt förkrossad. I månader hade jag sett fram emot en fantastisk resa, men på grund av omständigheterna blev den uppenbarligen inte vad jag hade hoppats på. Jag önskar att jag aldrig hade gjort den resan. Inte för resan i sig, utan på grund av något som hände på vägen hem den 24 september. På vägen hem hamnade jag i en liten diskussion med An om en bagatell, men stämningen var ändå förstörd. Jag mådde riktigt dåligt och var känslomässigt helt förvirrad. ”Ingen fara”, tänkte jag. ”Snart landar planet i Charleroi och vi går åt varsitt håll.” Sedan började planet sjunka mot Charleroi, men det sjönk oerhört snabbt. Jag hade fruktansvärda smärtor i öronen. Jag tittade mig omkring i planet och många passagerare höll sig för öronen. Nästan alla verkade ha ont i öronen. Jag frågade också An, och hon verkade också ha ont. När planet landat försvann smärtan, och jag trodde att eländet var över.

De följande dagarna började lektionerna i civilingenjörsvetenskap. Men jag mådde dåligt både psykiskt och fysiskt. Psykiskt för att jag inte alls hade kommit över An, och fysiskt för att jag hade ont i öronen. Lärarna i klassen verkade prata för högt, och det lät så dovt i mina öron. Det kändes som om mina öron hade drabbats av ännu ett ljudtrauma. Jag började bli rädd; jag visste inte var smärtan kom ifrån. Sedan började jag fundera på saken. Jag hade väl inte varit på någon fest där det var för högt? Jag hade väl alltid skyddat mina öron?

Det slog mig att det kunde bero på flygningen. För mycket buller kan orsaka ljudtrauma. Ljud är egentligen tryckpulser, och när ett flygplan sjunker orsakar det också tryck i öronen. Då gick det snabbt upp för mig. Jag hade drabbats av ljudtrauma från flygningen hem! Jag hade ingen aning om att det ens var möjligt, och jag förstod inte alls varför jag hade drabbats av det nu; jag hade ju flugit i flera år utan problem (inklusive en resa till Kina). Jag ställde mig många frågor. Varför drabbades just jag av detta ljudtrauma nu? Var det för att jag redan hade lätt skadade öron som jag drabbades av det igen? Var det för att planet sjönk alldeles för snabbt? Var det för att jag var känslomässigt upprörd som det kom ut fysiskt? Var det för att jag hade studerat i veckor med öronproppar och hörselkåpor över dem och att jag inte längre kunde stå ut med den höga belastningen på mina öron? Jag visste inte, frågorna plågade mig. Jag misstänker att svaret var en kombination av de olika möjligheterna. Jag mådde väldigt dåligt; jag hade försökt så hårt alla tidigare år att inte drabbas av ytterligare ljudtrauman, och nu hände detta… Jag var så rädd att jag bestämde mig för att aldrig flyga igen; detta skulle inte hända mig igen.

Långsamt återhämtade jag mig från ljudtraumat: efter några veckor gjorde alla ljud mindre ont i öronen, men jag upptäckte att jag återigen hade fått permanenta skador. Flera gånger på fester och kaféer var jag tvungen att sätta i öronproppar, mycket oftare än tidigare. I november 2001 var det uppvisningsmatch mellan de lovande tennistalangerna Clijsters och Henin. Jag följde matchen hemma i Essen framför tv:n. Förutom racketslagen var det knäpptyst under tennismatchen. Men jag märkte att det inte var knäpptyst i mina öron… det ringde i öronen, högre än det ringande jag haft sedan 1996. Och det var månader efter den ödesdigra flykten för mina öron! Jag hade tydligen återigen fått permanenta skador på mina öron! Jag blev rädd och bestämde mig återigen för att göra allt i min makt för att förhindra ytterligare hörselskador i mitt liv. Jag skulle alltid ha med mig öronproppar och när det var för högt skulle jag alltid sätta i dem!

Året 2002 var superkul. Jag hade det jättebra under mina sista år på högskolan. Jag tillbringade all min tid med att gå ut, spela gitarr, sjunga, idrotta och umgås med vänner. Det var mina passioner. Ibland pluggade jag också lite, om jag var tvungen. Jag hade redan ganska mycket erfarenhet av att plugga och visste precis vad jag hade råd med. Jag behövde inte läsa så många kurser för att klara mig. Efter månader av festande och uteliv bytte jag kort före tentorna från festnörd till munk. Jag var tvungen att ta igen de lektioner jag missat, så jag stannade hemma och pluggade hela dagar i sträck, nästan utan att gå ut. På så sätt kunde jag klara mig utan alltför stora problem.

Året 2003 skulle definitivt förändra mitt liv. För första gången plågades jag dagligen av tinnitus och hyperakusi och hamnade i depression. Sporadiskt hade jag hållit viss kontakt med trummisen Steve. I februari 2003 bad han mig att komma tillbaka och spela med dem. Eftersom han och Tom nu inte längre gick i gymnasiet var det inte längre något problem att repetera under veckan. Jag gjorde en ny audition på flera timmar, och det var återigen fantastiskt. Det klickade bra igen, och vårt musikaliska samspel lät bra igen. Jag blev sångare/gitarrist i ett band igen. Men mina öron hade uppenbarligen blivit känsligare sedan flygolyckan. Varje repetition spelade jag med mina gula öronproppar i hela tiden. I flera månader repeterade vi en kväll i veckan i fyra timmar i sträck. Eftersom jag som student inte hade råd med bil hämtade basisten Benno mig alltid vid mitt studentrum i Heverlee för att åka till repetitionen 10 km bort i Herent.

En onsdag i april 2003, efter att vi anlänt till Herent, upptäckte jag dock att jag i brådskan att snabbt komma igång med repetitionen hade glömt mina gula öronproppar. ”Ingen fara”, tänkte jag. ”En repetition utan öronproppar går nog bra.” Sedan den dagen har jag varje dag förbannat mig själv för att jag inte tvingade mig själv att hämta mina öronproppar först. Vi spelade högt den dagen. Tom skruvade upp sin gitarrförstärkare och för att höra min gitarrspelning var jag tvungen att skruva upp min förstärkare lite mer. Efter ett tag kom Steves mamma och sa att vi spelade alldeles för högt. Jag gav mig inte, att visa svaghet är inte ett alternativ i metalvärlden. Dessutom ville jag inte besvära Benno med att köra tillbaka till Leuven speciellt för min skull. Dumma mig! När vi ändå körde tillbaka till Leuven efter repetitionen surrade det i öronen och de ringde högt.

De följande månaderna konfronterades jag först med mina örons höga känslighet och den långsamma återhämtningen av öronens känslighet för ljud. För första gången i mitt liv var jag tvungen att ställa in träffar med vänner eftersom det var för smärtsamt för öronen. Det var inte bara smärtsamt att gå ut eller gå på puben, utan även att bara gå ut för att äta något tillsammans eller idrotta. Mina öron behövde vila. Lyckligtvis hade jag fortfarande en avhandling att slutföra, som vid den tiden var i katastrofalt skick. Innan dess hade jag bestämt mig för att inte göra något mer för skolan än att bara ta mig igenom den. För avhandlingen planerade jag att göra samma sak. Men sedan öronproblemen uppstod blev mitt sociala liv plötsligt tyst, och i avhandlingen letade jag efter ett sätt att ventilera min frustration på ett positivt sätt. På så sätt fick avhandlingen ändå ett lyckligt slut, och jag hade ventilerat min frustration på ett hälsosamt sätt. Jag besökte också Lapperre hörselcenter i Leuven. Jag bokade en tid hos audionomen där. Han var den första som sa till mig att jag verkligen måste vara försiktig med mina öron. Att jag skulle undvika buller, och om jag utsatte mig för det, skulle jag använda öronproppar. De klassiska gula öronpropparna var tillräckligt bra, de stänger ute det mesta av bullret och man är säker med dem. Han mätte också styrkan på min tinnitus och min smärttröskel. Om jag inte misstar mig var de 50 respektive 90 dB vid den tiden.

Mina öron återhämtade sig väl under de följande månaderna. Jag fick permanenta skador, men känsligheten och smärttröskeln gick tillbaka till en acceptabel nivå. Att sova väldigt lite under en vecka för att färdigställa avhandlingen gav mig en annan reaktion efteråt. Jag blev sjuk i en vecka. Eftersom jag fortfarande hade att ta igen några missade lektioner var det omöjligt för mig att klara alla tentor. Så jag fattade det rationella beslutet att skjuta upp två tentor till en andra chans och att plugga tillräckligt hårt för att klara de andra fem. Jag gav upp under denna tentamensperiod. Det var också under denna tid som Metallica – fortfarande mitt favoritband – släppte en ny CD, St. Anger. Jag köpte CD:n men blev omedelbart besviken. Kraften och aggressiviteten var tillbaka, men man kunde inte höra den melodiska, välklingande musiken från tidigare på CD:n. Under tiden började Metallica turnera. Mellan studierna följde jag dem på internet. Jag tittade på setlistorna som Metallica spelade. Det var otroligt. De spelade nästan alla sina gamla, bra låtar från förr. De skulle komma till Rock Werchter i början av juli, men jag hade inga biljetter. Jag surfade på eBay och där fanns biljetter till salu på en lördag, samma dag som Metallica skulle komma. För ett ögonblick funderade jag på om jag skulle göra det, om det inte skulle vara för högt för mina öron. ”Men nej”, tänkte jag för mig själv. ”Den där killen på hörselcentret sa att jag är väl skyddad med mina gula öronproppar.” Och jag hade varit på Rock Werchter några gånger utan problem, även utan öronproppar. Jag köper biljetter via eBay och betalar alldeles för mycket för dem: 113 euro, medan en originalbiljett kostar 50 euro. Men jag brydde mig inte, jag kunde gå och se mina hjältar, som spelade alla mina favoritlåtar live.

Dagen hade kommit, jag skulle äntligen få se det återuppståndna Metallica. Jag tyckte att jag förtjänade det efter min tuffa tentaperiod. Jag begav mig till ängen i Werchter och såg till att ha mina gula öronproppar med mig, för jag ville inte uppleva samma sak som några månader tidigare. På ängen hade jag bestämt att träffa Steve och Benno, mina tidigare bandmedlemmar. Vi höll oss borta från uppträdandena hela dagen och gick bara för att se The Queens of the Stone Age. Sedan var det Arnos tur. Vi ville placera oss bra, vi ville se våra hjältar på nära håll. Vi stod inte helt längst fram, i alla fall inte närmare än där jag hade stått utan problem flera år tidigare. Jag hade mina gula öronproppar ordentligt i, så djupt i hörselgångarna som mannen på hörselcentret hade rått mig. Jag var säker, trodde jag. Metallicas uppträdande var en ren orgasm. De spelade sina bästa låtar, vrålade igen som för 10-15 år sedan, och spelningen var över på nolltid. På grund av öronpropparna förstod jag dock inte låtarna så bra. Gula öronproppar förvränger ju ljudet. Jag insåg oftast inte vilken låt de spelade förrän en minut senare. Men det förstörde inte nöjet, jag hade jättekul. Mina hjältar var tillbaka och wow! Jag hade sett dem live! Jag tog bussen hem med Steve och Benno. Jag hörde inget extra pip i öronen. Jag tyckte att det gick bra.

Nästa dag vaknar jag utan några extra ljud i öronen. Allt är bra, skulle man kunna tro. På kvällen har vi en familjefest och av en slump sätter en av mina farbröder på Metallica på låg volym. Nästa morgon vaknar jag. Mitt rum är tyst som en mus, men mina öron är det inte. Jag lyssnar på pipen i öronen, som har varit starka i månader. De är fortfarande desamma. Inte svagare, men inte heller starkare. Det som är nytt är dock att jag har ett surrande ljud med det. Det fanns inte där förut! Jag går nerför trappan och ser min mamma, pappa, bror och syster. Varje ord de säger gör otroligt ont, varje ljud skär igenom märgen. Ett nytt ljudtrauma, även om jag hade skyddat mina öron med gula öronproppar! I efterhand är det extra surrandet lätt att förklara: de gula öronpropparna skyddade mina öron från de höga frekvenserna. Men basen vibrerade längs marken genom min kropp mot mina öron och skadade dem. Mycket långsamt och mödosamt återhämtade jag mig från detta ljudtrauma. Mina öron och mitt liv skulle aldrig bli detsamma igen. Det irriterande var inte själva surret, utan snarare det faktum att dess frekvens låg inom det mänskliga talområdet. Sedan dess har jag varit känslig för röster, särskilt min egen. Allt kan dämpas med öronproppar utom min egen röst.

Alla ljud började göra ont i öronen. Överallt jag gick gjorde ljud ont. Mina vänner förstod mig inte eftersom det inte fanns något yttre som såg konstigt ut hos mig. Under hela mitt liv var jag vanligtvis glad, lycklig och full av energi. Nästan alltid positiv och optimistisk. Jag hade nästan aldrig tråkigt; jag kunde alltid hålla mig sysselsatt på egen hand. Från och med detta ögonblick skulle saker och ting förändras. På grund av tinnitus och hyperakusi blev jag en passiv, livlös och negativ person. Jag hittade inte alltid energi att ladda om mig själv. Från detta sjönk jag ner i depression, utan att veta om det då. Jag tog examen som civilingenjör på sommaren, i en tid av ekonomisk nedgång. Det var inte så lätt att hitta arbete. De få platser jag kunde börja arbeta på var i tillverkningsmiljöer, så det var inte möjligt för mina öron. Jag började bli mer och mer rädd för att göra saker. Nästan allt gjorde ont i öronen. I månader satt jag livlöst hemma och vågade inte gå ut. Vännerna hörde jag mindre och mindre av. Känslan av att människor glider ifrån en är hemsk. Jag kan förstå att de inte förstod mig, eftersom det inte fanns något konstigt med mitt utseende. Men mina föräldrars orubbliga stöd höll mig igång. Jag är verkligen oerhört tacksam för det.

Jag undrade varför detta skulle hända just mig. Jag hade varit utsatt för buller utan hörselskydd två gånger i mitt liv, TVÅ gånger! Det finns så många människor som utsätts för buller mycket oftare utan att drabbas av något. De två gångerna hade jag fått så stora permanenta skador. 2003 fick jag veta att det finns andra i min familj som har en liknande åkomma, om än mycket mindre uttalad. Min farfar, en systerdotter och en moster har också en mild form av hyperakusi. Tydligen är känsligheten ärftlig, och jag har bara haft otur. Detta i kombination med min förkärlek för metal och min dumhet att inte flytta mig från för höga ljud de två gångerna ledde mig till där jag befann mig 2003, i en djup depression.

Återuppståndelse – 2004

Tack vare dr De Ridder vid universitetssjukhuset i Antwerpen fick jag en ny start. Han var den första läkaren som förstod mig, och för första gången kände jag mig trygg hos en läkare med mitt öronproblem. Han förklarade tinnitus och hyperakusi för mig för första gången. På baksidan av örat finns det väldigt många cilier. Dessa omvandlar tryckpulsen (som är ljud) till en elektrisk signal som skickas via nerverna till hjärnan. När det finns ett visst ljud med en viss frekvens, vibrerar de vibrerande hårstråna som är kopplade till den frekvensen. Detta överförs till hjärnan. Det är så du hör. Men dessa cilier kan vibrera sönder om ljudet är för högt. Då bryts de av, och hjärnan uppfattar att de vibrerande hårstråna vibrerar konstant. Så du hör ett konstant ljud som egentligen inte finns där. Detta är tinnitus. Alla upplever detta ibland, om man har varit på en fest där det varit för högljutt. När man sedan går ut på natten har man visslande öron. Nästa morgon är de dock oftast återställda. Men om ljudet var för högt återhämtar de sig inte. Man får leva med det permanenta ljudet resten av livet. Känsligheten för ljud kan förklaras av att din hjärna känner att något är fel: den hör ett konstant ljud från de vibrerande hårstråna som är trasiga. Instinktivt tänker din hjärna: ”Något är fel.” Som svar börjar den lyssna noggrannare på den frekvensen, vilket gör att alla ljud förstärks i hjärnan. Det är en slags hyperaktivitet i hörselbarken. Tinnitus/hyperakusi är i grunden en felkommunikation mellan öronen och hjärnan.

Äntligen hade jag fått en acceptabel förklaring till mitt besvär, även om det var långt för sent. Han var den första läkaren som kategoriskt varnade mig för att utsätta mig för buller. Men skadan var redan skedd. Han skrev ut medicinerna Rivotril och Deanxit åt mig. Dessa är respektive ett antidepressivt medel och ett antiepileptiskt medel, men kombinationen fungerar bra mot tinnitus och hyperakusi, eftersom den dämpar hjärnans hyperaktivitet. Man blir inte av med ringningarna och känsligheten för buller, men det lindrar symtomen. Jag tog medicinen och mitt liv blev lite mer uthärdligt. Gradvis vågade jag gå ut och göra saker igen.

På hörselcentret i Lapperre fick jag specialtillverkade öronproppar. De sprutade in en vätska i mina öron, som stelnade och formade sig efter mina hörselgångar. Därefter gjorde de ett hål i propparna och satte in ett filter på 30 dB. På så sätt fick jag öronproppar som dämpade omgivningsljudet utan att förvränga det. Dessa öronproppar hjälpte mig verkligen mycket.

Några månader senare avslutade jag det usla året ”deprimerad hemma” genom att kunna påbörja en doktorsexamen vid ELECTA, vid K.U. Leuven. Jag hade aldrig velat doktorera i sig, men omständigheterna gjorde att det blev så. Jag var väldigt rädd för att gå till jobbet, av rädsla för buller. Men jag var tvungen att försöka något. Jag hyrde en tyst studio och började arbeta vid ELECTA. Bullernivån visade sig inte vara så dålig. Jag satt vid ett skrivbord med två tysta personer. Gradvis började min terror av ljud avta, stressen i mitt huvud minskade och min känslighet för buller minskade. Jag lärde känna trevliga människor på ELECTA och de bjöd ut mig på en bar. Jag var rädd, men ville prova. För första gången på ett och ett halvt år gick jag till ett tyst kafé med några vänner. Det fungerade, med öronproppar förstås. Jag hade inte gått på bio på flera år eftersom jag var rädd. Med öronproppar klarade jag det. Gradvis växte mitt självförtroende och jag vågade göra fler saker, alltid utan problem. Till och med att flyga var möjligt med specialanpassade öronproppar. Jag kunde till och med gå tillbaka till barer med högre musik. Även om jag hade öronproppar kände jag det dagen efter.

Tack vare Rivotril och Deanxit blev mitt liv återigen drägligt. Jag kunde umgås lite igen, det gjorde inte ont att prata längre och jag hade roligt i livet igen. Jag kunde till och med stanna kvar på bröllop och dansfester med öronproppar i. Jag kunde sjunga flera låtar i rad igen utan att få ont i öronen. Jag mådde bättre. Det var verkligen en renässans för mig. Spelningar fortsatte jag dock att undvika som pesten. Från slutet av 2004 till 2006 hade jag relativt få öronproblem, åtminstone mycket mindre än 2003. Ibland fick jag återfall på grund av något för högljudda aktiviteter, men tack vare lugnet i samhällscentret där jag bodde i Heverlee och lugnet på jobbet var det inga problem att långsamt återhämta sig från det. I mars 2006 träffade jag mitt livs kärlek, Sharon, av en slump på ett internetforum. Vi chattade och klickade omedelbart. Några dagar efter att vi lärt känna varandra träffades vi för att se om vi skulle trivas ihop i verkliga livet. Och från första stund vi såg varandra kändes det rätt. Jag blev omedelbart förälskad i henne. Hon var så cool, så söt, så vacker, så trevlig, och det var fantastiskt. Vi blev ett par nästan omedelbart. Jag berättade för henne om mina öron, men inte lika dramatiskt som tidigare, för trots allt var saker och ting mycket bättre för mig.

Bakslag – juli 2006

Sommaren 2006, efter några månaders förhållande, frågade Sharon om jag ville träffa hennes vänner. Vi skulle åka till Tielt Festivals. Jag ställde inga frågor eftersom jag var nyfiken på att lära känna hennes vänner och följde med. Det visade sig dock att det skulle vara uppträdanden där. Ingen fara, tänkte jag, jag håller mig långt borta från uppträdandena och satte i mina tjockaste öronproppar. Vi hade en trevlig kväll och jag var noga med att hålla mig borta från för mycket buller. Vi gjorde oss redo att gå hem och långt från musiken tog jag ut öronpropparna. Plötsligt hände det. Nära där vi stod började folk tända fyrverkerier. När jag hade satt i öronpropparna hade det redan smällt några gånger.

Nästa morgon vaknade jag utan öronvärk. Jag trodde att allt var som det skulle. Under dagen började dock mina öron göra mer och mer ont. Nästa dag var smärtan fruktansvärd, alla ljud gjorde ont. Jag var arg på Sharon för att hon hade tagit med mig till Tielt Festivals, men det var förstås mitt eget fel att jag hade gått på ännu en spelning. Än i dag tror jag att skadan berodde på fyrverkerierna, inte på uppträdandena. Efter månader av öronvärk blev öronen gradvis bättre. Jag var tvungen att vara väldigt tyst, att hålla tyst under lång tid eftersom min röst gjorde ont i öronen, att vara asocial på jobbet och att inte gå med på något utanför jobbet. Min räddning var internet. Genom forum och chattar kunde jag fortfarande vara social på ett tyst sätt. Några månader efter Tielt visade det sig att jag hade fått permanenta hörselskador där. Min öronsmärta var tillbaka på samma nivå som tidigare. Smärtan och pipet som man fortfarande känner tre månader efter en för högljudd aktivitet är permanent.

Återigen blev mitt liv mer begränsat. Många saker visade sig återigen vara för högljudda. Och när jag gick ut för att göra något socialt eller roligt fick jag oftast betala för det med månader av öronvärk. Dessa rehabperioder blev allt svårare. Att om och om igen hölja sig i tystnad i månader i sträck tär på en, särskilt om man är socialt lagd. Att för femtielfte gången säga till vänner att man inte kan komma för att man har ont i öronen… att stänga in sig på sitt rum i månader i sträck och ignorera alla sociala förslag… Så såg mina dagar ut under perioder av återhämtning från ljudtrauman: stiga upp, gå till jobbet, träffa människor på jobbet, nicka adjö eftersom det gjorde ont att prata, arbeta hela förmiddagen i tystnad, gå ut och äta ensam på eftermiddagen, tacka nej till alla förfrågningar om samtal, arbeta, surfa lite på internet, gå ut och äta ensam på kvällen och gå tillbaka till jobbet tills det blev kväll.

Jag hade svårt att slappna av. Jag kunde inte längre ägna mig åt mina största intressen. Att spela gitarr och/eller sjunga var omöjligt. Att lyssna på musik var inte längre möjligt. Att gå på barer eller fester var uteslutet. Att prata med människor var inte ett alternativ. En annan passion för mig var sport. Men jag kämpade med en bisarr smärta i smalbenen som jag inte kunde bli av med. Jag försökte allt: vila, sjukgymnastik, övningar, gånganalys, benskanning, ultraljud, statiskt tillverkade ortoser, dynamiskt tillverkade ortoser, osteopati, kostomläggning… ingenting hjälpte! Jag försökte i flera år, men jag kunde inte längre utöva sport. Att utöva sport gjorde fortfarande ont. Därför kunde jag inte längre ägna mig åt något av mina intressen. Jag försökte slappna av på andra sätt: genom att läsa och surfa på internet, men jag kände mig ständigt frustrerad.

Tre saker hjälpte mig igenom detta. Det var det otroliga stödet från mina föräldrar. De stöttade mig oavbrutet, och jag är så tacksam för det! För det andra var det Sharon, som var oerhört förstående. Hon studerade i Gent, medan jag arbetade i Leuven. Hon chattade regelbundet med mig, uppmuntrade mig att vila och fick mig att känna att jag inte var ensam. Tack för allt, Sharon! Jag tror att hon ofta kände sig maktlös, men hon hjälpte mig verkligen igenom denna period. För det tredje var det min doktorsexamen. Jag var otroligt frustrerad över mina öron och omvandlade denna negativa energi till positiv energi genom att arbeta med min doktorsexamen i flera dagar. Det var tyst forskningsarbete, så det var inget problem för mina öron. På ELECTA var det inte så många möten, så jag behövde inte prata och kunde vila öronen. Resultatet av mitt hårda arbete blev tydligt. Personerna på företaget där jag gjorde min doktorsavhandling var extremt nöjda, till och med imponerade. Så det fanns ändå något positivt med öronen.

I mitten av 2008 började jag leta efter arbete efter min doktorsexamen. Till slut hittade jag arbete på OCAS i Zelzate, ett ansett forskningscenter som drivs av ArcelorMittal och den flamländska regeringen. Jag kunde börja arbeta där i februari 2009. Jag trodde att jag var säker inom forskningen, att mina öron skulle klara det. För detta var jag dock tvungen att flytta till Gent. Men det var inget problem, min flickvän bodde i Gent och en social person som jag skulle snabbt få vänner. Att bo med Sharon var inte ett alternativ, eftersom hon fortfarande hade ett studentrum fram till sommaren. Ur social och ekonomisk synvinkel, och eftersom jag hade haft goda erfarenheter av det i Leuven, letade jag efter ett kollektivboende för mig själv i sex månader. Rädd för att jag inte skulle hitta något anständigt valde jag dock ett visst kollektivboende för snabbt. Jag blev först imponerad av trädgården, men såg inte hur dåligt och smutsigt huset var.

Flytten till Gent var svår för mig i början. Jag befann mig på ett företag med människor jag inte kände, i en stad jag inte kände till och i ett hus där jag aldrig riktigt kände mig hemma. Jag kände också direkt att arbetsbelastningen i ett sådant företag var mycket högre än på universitetet. Men jag klagar inte, det var ju trots allt det jag var ute efter. Innan jag åkte till Gent hade jag mina reservationer mot flytten. Skulle jag kunna bosätta mig i Gent? Skulle folk komma och hälsa på mig? Flera vänner försäkrade mig om att Gent trots allt inte låg så långt bort och att de alla skulle komma och hälsa på. På grund av omständigheterna träffade jag aldrig någon där. Jag kände mig övergiven.

Dödsstöten – mars 2009

Sedan var det en väns svensexa. Först ville jag inte gå, men Sharon uppmanade mig att gå eftersom jag inte mådde så bra, vilket var sant. (Jag vill inte säga något negativt om Sharon med detta.) Jag åkte dit och det blev en fantastisk dag. Mycket skratt och underhållning. Efter ett tag började jag dock känna av mina öron. Men vid det laget kunde jag inte motstå: ”Jag vill inte gå härifrån, jag vill fortsätta ha kul!” Jag stannade kvar på middagen, under vilken jag hade öronproppar i, och mycket kort på en karaokebar. Där märkte jag att musiken var för hög och beslutade klokt nog att gå hem. Men jag hade gått för sent. Återigen hade jag fått permanenta skador. Detta blev först uppenbart två månader senare, när Sharon och jag hade bjudit in en vän till henne till samhällscentret i Wondelgem. Bara en kväll med lugnt pratande med vänner gjorde ont i öronen. Alla ljud gjorde ont i öronen igen. Jag började förlora tron på livet och sa till Sharon att jag inte kunde fortsätta så här längre. Naturligtvis brast hon ut i gråt och jag ville inte såra henne, men mitt liv kunde verkligen inte fortsätta med så mycket öronsmärta. Situationen var dock inte densamma som tidigare. I Gent var jag inte i ett så tyst samhällscenter, och det var också mer bullrigt på jobbet.

Jag gick till läkaren och han ordinerade en veckas sjukskrivning. Efter det gick arbetet ganska bra och jag vilade ordentligt, återigen på ett asocialt sätt. Jag ignorerade människor, var asocial, åt ensam, arbetade och surfade lite på internet. Jag var måttligt frustrerad. Jag vilade ordentligt i en månad och vi bjöd hem en annan vän, och igen hände samma sak: öronvärk. En och en halv månad senare hade jag dock min preliminära disputation – juryn och jag ensamma. Jag var tvungen att spendera timmar på att försvara mitt arbete, sedan träffade jag mina trevliga före detta kollegor igen och jag ville prata med alla. Är det inte logiskt? Jo, självklart, men inte med känsliga öron. Det är mitt eget stora fel. Således fortsatte öronvärken att dra ut på tiden. Tro mig, jag vet hur mina öron mår. Återigen har öronen försämrats permanent. För första gången är ringningarna i öronen verkligen inte längre uthärdliga. De överröstar allt annat. Jag skulle fortfarande kunna leva med det, men ljudkänsligheten har blivit så dålig! Trots ännu starkare medicinering gör ALLT ont i öronen, särskilt min egen röst. Jag kan inte kommunicera, just när jag känner ett så stort behov av att prata med människor. Jag har verkligen fantastiska kollegor, men jag kan inte prata med dem! Jag älskar mitt jobb på OCAS, och i grund och botten är jag verkligen kapabel att göra det mycket bra. Men jag känner att jag med dessa öron inte kommer att kunna fortsätta med mitt jobb. De återhämtar sig inte längre till en acceptabel nivå. Min livskvalitet är för låg för att fortsätta med detta liv. Hundratals gånger har jag kämpat emot efter ljudtrauman, höljt mig i tystnad, uppträtt asocialt, avvisat alla förslag på sociala aktiviteter och stängt in mig själv tills det blev bättre. Men det finns en gräns någonstans. Den gränsen har nåtts. Respektera mitt val, mitt liv har blivit ett helvete.

———————————

Om du har tankar på självskada eller självmord uppmanar vi dig att kontakta självmordslinjen Mind.