HYPERACUSIS CENTRAL

Caspers hyperakusi-berättelse

av | mar 12, 2024 | Patientberättelser | 8 Kommentarer

Hej allesammans! Jag heter Casper, är 22 år gammal och kommer från Sverige. Idag tänkte jag dela med mig av min resa med tinnitus och hyperakusi, med särskild tonvikt på noxacusis – en typ av hyperakusi som fortfarande är i stort sett okänd inom vården.

Casper några månader innnan han fick noxacusis.

Tinnitus, och särskilt hyperakusi, har förstört mitt liv fullständigt och berövat mig all livskvalitet. I princip är de flesta saker som gör livet värt att leva inte längre möjliga. Tinnitus är ett ihållande ringande ljud som endast den som drabbas av det kan höra, medan hyperakusi innebär överkänslighet för vardagsljud som normalt inte besvärar personer. Det finns olika typer av hyperakusi, varav en är högljuddhetshyperakusi (från engelska termen loudness hyperacusis), som innebär att ljud uppfattas som förstärkta och låter högre än vad de egentligen är. En annan typ är smärthyperakusi (från engelska termen pain hyperacusis), även känd som noxacusis (i min berättelse kommer jag att använda mig av termen noxacusis), som innebär att ljud orsakar fysisk smärta i öronen, som till exempel huggande eller brännande smärta.

Mild tinnitus och hyperakusi

Min resa med tinnitus och hyperakusi började 2018 när jag bara var 17 år gammal. Jag vaknade upp en dag med ringningar i öronen. Dagen innan hade jag lyssnat på hög musik i flera timmar och jag förstod direkt att detta troligen var orsaken till min tinnitus. För säkerhets skull sökte jag vård för min tinnitus och jag fick ganska snabbt träffa en läkare. Läkaren diagnostiserade mig med öroninflammation, vilket jag blev förvånad över och jag fick behandling för det. Jag fick upp hoppet om att öroninflammationen kunde vara en bidragande orsak till min tinnitus och att efter att den var behandlad skulle min tinnitus försvinna — men så blev inte fallet. Min tinnitus har kvarstått och jag har inte upplevt tystnad på över fem år nu.

Att lyssna på hög musik genom hörlurar var en bidragande orsak till Caspers tinnitus och hyperakusi.

Under denna tid gick jag fortfarande i skolan och jag minns hur ljuden i skolmatsalen började besvära mig och lät högre än vad de gjorde innan — till exempel tallrikar och bestick som skramlade. Då förstod jag att jag hade blivit överkänslig mot ljud i samband med att min tinnitus uppkommit, och jag blev strax därefter bekant med termen hyperakusi.

Hur kunde jag redan vid 17 års ålder drabbas av dessa tillstånd? Jag är övertygad om att det inte enbart berodde på en dags lyssnande av hög musik. Är det något jag har funderat över är det hur jag kunde få dessa besvär. Jag noterar att jag varit på några konserter där jag inte använt hörselskydd. Jag spelade också en del datorspel under denna tid, men jag tror aldrig att jag utsatte mig för några skadliga ljudvolymer i samband med det. Jag kan dock inte utesluta det som en bidragande orsak. Jag lyssnade ibland på hög musik precis som många andra personer gör utan att få dessa besvär. I värsta fall får dom tinnitus och hörselnedsättning, men hyperakusi är sällsynt, och att få noxacusis är ännu mer sällsynt, vilket jag kommer prata mer om senare i denna berättelse. Slutsatsen jag har kommit fram till är att det är någonting som måste ha gjort att jag varit extra mottaglig för skada från ljud. Mina öron klarade helt enkelt inte av att bli utsatta för den mängd ljud som den stora majoriteten av andra klarar av utan besvär. Vissa personer klarar av att misshandla sina öron med hög musik flera timmar om dagen hela sina liv utan att få dessa besvär. Någonting är det som gör att vissa av oss har öron som är mycket mer sårbara än andra och det kan säkert finnas flera bakomliggande orsaker till det.

Efter ungefär ett halvår med tinnitus och hyperakusi hade jag lärt mig att acceptera det och de flesta dagar påverkades jag inte i någon större utsträckning av det, även om vissa dagar var sämre än andra. Jag var känslig mot vissa ljud, men det var på en mild nivå, så jag kunde hantera det. Jag kunde leva ett nästan helt normalt liv där jag endast behövde hörselskydd i högljudda miljöer där alla egentligen bör använda hörselskydd. Men det var sällan jag vistades i sådana miljöer.

Åren gick och jag upplevde inte några försämringar i min tinnitus eller hyperakusi. Under majoriteten av 2022 var jag lycklig och jag tänkte inte särskilt mycket på min tinnitus och hyperkasi. Jag tog examen från min utbildning, fick ett jobb som jag var nöjd med och skulle flytta ihop med min partner. Jag hade egentligen allt man kunde önska och såg fram emot hur min framtid skulle se ut. Jag såg fram emot att starta mitt vuxna liv och hade drömmar precis som alla andra har.

Akustisk chock – början på helvetet

Efter fyra år med tinnitus och hyperakusi skulle mitt liv komma att vändas upp och ner. Ett barn gjorde ett gallskrik i närheten av mig och jag fick en akustisk chock. Jag kände direkt efteråt hur det började vibrera kraftigt i båda mina öron. Jag fick med största sannolikhet vad som kallas tensor tympani-syndrom. Det innebär att tensor tympani-muskeln (en muskel i mellanörat) hamnar i ett hyperaktivt tillstånd. Denna muskel tros vara till för att skydda oss från höga ljud. Muskeln började konstant dra ihop sig och skapade väldigt påtagliga ljud och något som kändes som vibrationer i örat. Jag märkte ganska snart efter detta att min hyperakusi inte var mild längre. När jag samma dag skulle släcka en lampa och ljudet från knappen nästan lät som ett pistolskott förstod jag att det var riktigt illa. Alla ljud jag hörde var kraftigt förstärkta – framför allt högfrekventa ljud. De första två veckorna efter detta var mitt tensor tympani-syndrom brutal. Ibland var det som en jordbävning i öronen och det väckte mig konstant om natten. Denna muskel hade alltså börjat dra ihop sig konstant även i tystnad och jag hade även en kraftig fyllnadskänsla i öronen.

Barnskrik kan nå 120 decibel.

Jag tog det ganska lugnt den första tiden efter detta trauma och min hyperakusi blev lite bättre med tiden. Olyckligtvis skulle jag kort efter detta spola rent öronen på grund av en vaxpropp. Jag berättade för sjuksköterskan som skulle göra spolningen om mina besvär med tinnitus och ljudkänslighet, men hon nämnde inget om några risker med öronspolning. Innan denna öronspolning vill jag säga att min tinnitus var oförändrad. Efter att jag genomfört öronspolningen med stort obehag ökade min tinnitus kraftigt i volym. Den gick sedan ner, men inte till den volym jag hade innan och jag hade nu mycket fler olika toner som jag hörde. Min tinnitus hade nu också blivit reaktiv och höjdes när jag utsatte mig för vanliga vardagliga ljud. Vid det här laget trodde jag att jag hade nått botten av förtvivlan, men är det något jag lärt mig är det att det inte finns några gränser för hur illa tinnitus och hyperakusi kan vara.

Fysisk smärta från ljud

Det allmänna rådet som ges vid hyperakusi är att fortsätta utsätta sig för vardagliga ljud och att undvika att använda hörselskydd om ingen annan i ens omgivning gör det. Dessa råd ger de flesta läkare ut och det är även den information man kan hitta på nätet till stor del. Jag trodde att detta var rätt väg att gå så jag försökte leva normalt och använde inte hörselskydd. Jag fortsatte till exempel att åka bil, handla och äta på restaurang utan hörselskydd, även om dessa aktiviteter gav mig stort obehag. Jag trodde att jag gjorde det som var rätt för att göra min ljudkänslighet bättre. Den hyperakusi jag beskrivit fram till nu är vad som kallas högljuddhetshyperakusi, där ljud låter högre än vad dom egentligen är. Jag skulle dock komma att få noxacusis, där ljud orsakar fysisk smärta.

Efter att ha försökt leva normalt utan hörselskydd började vissa ljud ge mig fysisk smärta. Ljud från skåpsluckor som slängs igen och ljudet från när saker tappas i marken gav mig smärta. Denna smärta kunde hålla i sig i en dag ungefär för att sedan avta. Jag skulle uppskatta att ljud som var högre än ca. 85–90 decibel orsakade mig smärta. Jag kunde fortfarande åka bil, laga mat och handla utan smärta vid den här tidpunkten.

Farväl till livet

I början av 2023 skulle jag åka på en skidresa och jag analyserade vilka ljud jag kunde komma att utsättas för. Jag förväntade mig en viss obehagsnivå och kanske att jag behövde pressa mig igenom lite smärta. Det jag inte visste då var att denna resa skulle komma att orsaka katastrofala följder för mig. Inte långt efter att jag kommit hem från resan vaknar jag upp en dag och ska ställa ner en tallrik på köksbänken. Jag märkte då hur detta ljud gav mig en huggande smärta i örat. Jag kunde inte tro att det var sant – min noxacusis hade gått från mild till medelsvår över en natt. Jag drog direkt en koppling till skidresan. Utöver den hade jag bara varit hemma och tagit det lugnt. Var det vindljudet, var det ljudet under den långa bilfärden, eller var det den sammanlaga ljudexponeringen som var orsaken till att min noxacusis blev värre?

Casper på skidresan.

Det är lätt att vara efterklok, men trots att min noxacusis hade försämrats kraftigt försökte jag ändå leva normalt. Jag levde fortfarande efter de råden som ges ut av läkare att vardagliga ljud inte kan vara skadliga. Jag började märka hur en relativt låg volym på tv:n gav mig smärta, jag märkte att ljudet från matlagning gav mig smärta, jag märkte hur en promenad i en lugn miljö gav mig smärta. Jag fortsatte trots detta att tvinga mig igenom smärtan. Dessa ljud kan ju inte vara farliga? Det kommer gå över snart, tänkte jag. Jag ställde mig frågan om man verkligen kunde lita på de råd som gavs av läkare och som man finner överallt på nätet. Svaret, som jag nu vet, är att man inte kan göra det när man lider av noxacusis. Det är ett oerhört sällsynt tillstånd som de flesta läkare aldrig har haft att göra med – inte ens ÖNH-läkare. Förmodligen ett av få tillstånd där läkare kan ge ut livsfarliga råd och göra mer skada än nytta för patienten.

Någonstans vid denna tidpunkt börjar jag inse att detta inte är hållbart för mig. Jag kan inte fortsätta plåga mig själv. Men jag hade ändå inte fullt insett allvaret i att fortsätta exponera mig för ljud som gav mig smärta och jag fortsatte trots detta att försöka leva normalt för att göra min partner glad. Jag ville inte bara sitta hemma i tystnad hela dagarna och inte hitta på saker tillsammans med henne. Så här fortsatte jag leva ett tag och försökte efter ett tag klara mig med öronproppar för att göra vissa saker, men inte ens det hjälpte — skadan var redan skedd. Jag hade fortsatt utsätta mig för vardagliga ljud och blev bara sämre och sämre. Min noxacusis hade gått från medelsvår till svår.

Sista spiken i kistan

En dag råkade min partner smälla till bestick mot en tallrik och detta skapade ett extremt högt ljud. Jag menar då inte att bestick tappades på en tallrik, utan verkligen smälldes hårt med kraft mot en tallrik. Detta var den sista spiken i kistan för mig. Efter denna smäll gick jag från att vara smärtfri i tystnad till att ständigt lida av kronisk värk i öronen. Innan detta kunde jag använda mig av ljudvila för att bli av med smärtan. Smärtan jag kände vid vissa ljud var rent av brutal efter detta. Hörselskydd hjälpte mig inte mot mycket av de vardagliga ljuden och jag blev bara sämre. Situationen blev så pass allvarlig att jag fick ont av ljudet från mina egna andetag och kunde inte äta utan att ljudet orsakade smärta. Det kändes som att jag hade frätande syra i mina öron och som att någon drog med taggtråd i dem, även i total tystnad. Att duscha gjorde mig illamående av smärtan även om jag använde öronproppar. Nästan allt ljud orsakade mig smärta. Min ljudtolerans sjönk till en extremt låg nivå.

I svåra fall av noxacusis är det ett av de värsta icke-dödliga tillstånden i världen. Det är väldigt sällsynt och vissa beskriver det som att vara levande död och det är egentligen ingen konstig beskrivning när man tänker efter. Att ha svår noxacusis skulle kunna beskrivas som att vara allergisk mot ljud, och ljud finns överallt – det går inte att undvika. Så man skulle kunna säga att det är som att vara allergisk mot livet. Smärtan kan yttra sig på flera olika sätt för personer med noxacusis. Personligen har jag upplevt flera typer av smärta: huggande, brännande och krampartad smärta bland annat. Smärtan kan vara fördröjd vilket gör det oerhört svårt att veta om man utsätter sig för ljud som är säkra. Det värsta för mig är dock den omedelbara smärtan som känns som knivhugg i örat, vilket jag kan uppleva av helt vardagliga ljud som en person med friska öron knappt skulle reagera på. Ofta kan smärtan stråla ner i halsen och även ge mig en brännande smärta i ansiktet. Ibland kan det också kännas nästan som en elektrisk stöt som går genom huvudet och nacken. Men som om det inte är tillräckligt så försvinner inte smärtan direkt, utan kan hålla i sig i timmar, dagar, veckor, månader eller i värsta fall orsaka en permanent försämring.

Det är detta som gör att noxacusis är så fruktansvärt brutalt. Det är så lite som krävs för att orsaka extremt mycket skada. Jag tror inte det kan finnas många andra tillstånd på jorden som kan förvärras så lätt som svår noxacusis kan göra. Det går inte att ta smärtstillande och tvinga sig igenom smärtan, för det skulle bara göra tillståndet ännu värre och orsaka permanenta försämringar om man gjorde det.

Casper med hörselskydd.

Är råden jag följt farliga?

Vid denna tidpunkt börjar jag kraftigt ifrågasätta de allmänna råd som ges ut vid hyperakusi. Jag började göra mer research och blev bekant med termerna pain hyperacusis och noxacusis och läste berättelser från andra som lever med detta tillstånd. Jag insåg ganska snabbt att det allmänna rådet för noxacusis är att hålla sig i tystnad och att inte utsätta sig för ljud som orsakar smärta. Precis tvärtom mot de råd som ges ut av läkare och som man kan hitta överallt på nätet när man bara söker efter hyperakusi. Flera personer blir bättre av att hålla sig i tystnad en längre tid även om det inte är en garanti.

Jag började efter detta vara extremt försiktig runt ljud. Mitt liv började handla om att minimera smärtan. Efter ett tag märkte jag hur min ljudtolerans blev bättre av detta och mindre ljud orsakade mig smärta. Tyvärr så krävs det bara ett någorlunda högt ljud för att förinta de framsteg man gör — ett ljud som en person med friska öron inte nämnvärt skulle reagera på. Mitt högra öra förbättrades avsevärt när jag började isolera mig, även om det fortfarande var väldigt illa, men tyvärr verkade mitt vänstra öra inte ha samma förmåga att läka och det krävs väldigt lite för att örat ska bli sämre igen efter att ha förbättrats något. Detta var även första gången min fyllnadskänsla i öronen började släppa helt efter min akustiska chock. Under denna period klamrade jag mig fast vid hoppet om att mina öron gradvis skulle förbättras. Jag försökte söka någon slags tröst och distraktion i min partner och sällskapet från de två katterna i vårt hushåll. Det blev naturligt att söka efter distraktioner som ett sätt att tillfälligt fly verkligheten, oavsett om det handlade om att klappa en katt, titta på tv eller försöka njuta av en måltid. Men jag kunde ändå inte förstå vad mitt liv hade förvandlats till.

Siri och Saga.

En mardröm utan slut

Sommaren 2023 valde min partner att lämna mig på grund av min noxacusis efter att hon varit bortrest i två månader. Hon hade levt ett normalt liv under två månader och kunde inte längre se ett meningsfullt liv tillsammans med mig. Medan hon kunde fly från denna verklighet, var jag fångad. Jag hade inget annat val än att försöka förlika mig med mitt öde. Här någonstans blev det väldigt svart på vitt hur det här tillståndet förtär mitt liv och tar allting ifrån mig. Det är som en oändlig mardröm – en skoningslös prövning som jag inte kan väcka mig själv ur.

I ett meddelande som Jason DiEmilio skrev på en lapp – en man vars tillstånd var ännu allvarligare än mitt – innan han tragiskt gav upp för utmaningarna med sin noxacusis, uttryckte han bland annat: ”Det som hänt mig händer inte andra människor. Ironin och det grymma skämtet i det hela är helt ofattbart. Jag är trött på att vara fångad och fängslad i min kropp.” Denna känsla sammanfattar exakt upplevelsen av svår noxacusis.

Hur som helst skulle den situation jag hamnade i komma att skapa svåra följder för mitt tillstånd. Jag insåg att jag behövde säkra en lugn boendemiljö och sträva efter att bo kvar i mitt dåvarande boende så länge som möjligt. Annars skulle det innebära att jag skulle behöva flytta till ett temporärt boende som potentiellt var mer riskfyllt för mina öron. Men något oväntat hände och på grund av omständigheter jag inte kunde påverka där en person inte tog någon hänsyn till mitt allvarliga tillstånd blev jag tvungen att lämna min bostad – situationen hamnade utom min kontroll.

Jag blev tvungen att flytta till ett temporärt boende, vilket visade sig vara mer riskfyllt. Detta ledde till ett nytt problem för mig efter att jag utsattes för ljud som skadade mig och nya symtom utvecklades. En mycket obehaglig utveckling följde, som började med en brännande smärta i öronen. Men denna gång spred sig smärtan på ett obehagligt sätt. Jag började känna hur det brändes i ansiktet och kort därefter spred sig den brännande smärtan till mina armar, händer, ben och fötter. Det dröjde inte länge innan jag kände brännande smärta över nästan hela kroppen – hela nervsystemet hade blivit påverkat. Efter detta märkte jag att jag fick brännande smärta av beröring. Om jag kliade mig någonstans på huden lämnade det en brännande smärta. Att ligga på rygg i sängen utlöste en genomgripande brännande smärta över hela min rygg.

Noxacusis kan vara ett mycket smärtsamt tillstånd.

Det har nu gått över ett år sedan min noxacusis tog över mitt liv fullständigt. Noxacusis tillsammans med reaktiv tinnitus är en fruktansvärd försvagande kombination där liv förvandlas till överlevnad och drömmar krossar. Min noxacusis är inte en del av mitt liv – den är mitt liv. Varje dag är en kamp med detta avhumaniserande tillstånd, och om inte ett botemedel eller en effektiv behandling dyker upp verkar det som om jag kommer behöva uthärda den så länge jag andas.

När jag skriver detta har smärtan som jag hade över nästan hela kroppen blivit bättre och mina öron klarar av lite mer vardagliga ljud med stor försiktighet. Jag är oftast smärtfri i tystnad eller har mild smärta. Denna förbättring kommer dock efter en lång period av tystnad och det krävs väldigt lite för att jag ska falla tillbaka igen. Min situation är fortfarande väldigt illa och vissa vardagliga ljud kan orsaka mig djup huggande smärta genom dubbla hörselskydd.

Bristen på förståelse och empati för tillståndet

Under tiden som jag har haft noxacusis har jag läst otaliga berättelser från andra personer som lever med detta tillstånd. Det är tydligt att det i många fall finns en stor brist på förståelse och empati för tillståndet. Människor har verkligen svårt att förstå hur detta tillstånd påverkar ens liv och jag talar både om den fysiska smärtan och den psykiska smärtan som alla med det här tillståndet går igenom varje dag. Jag har läst skrämmande berättelser om hur läkare direkt har avfärdat personer med noxacusis, tillskrivit tillståndet enbart ångest och förnekat möjligheten att uppleva smärta från vardagliga ljud. Bristen på kunskap hos vårdpersonal är stor. Chansen är stor att om man söker vård så har läkaren aldrig träffat en patient med liknande symtom innan. I stället för att erkänna sin okunskap om tillståndet kan läkaren till exempel tillskriva allt som ångest. Vissa läkare tror på patientens berättelse men ger ut råd som kan vara livsfarliga. Själv fick jag höra att ”ljuden i sig inte är farliga,” trots min uttryckliga beskrivning av hur ”ljuden” gradvis förvärrade mitt tillstånd. Jag fick praktiskt taget höra att de ljud som hade orsakat min katastrofala försämring inte var farliga. Kunskapsnivån som vissa läkare har om detta sällsynta tillstånd är skrämmande. Det är dock inte en anklagelse mot läkarna själva – det understryker i grunden den utbildning de får. Tillståndet är så sällsynt att det inte är en del av en läkares utbildning och vissa läkare har inte ens hört talas om hyperakusi.

Många läkare känner inte till noxacusis.

Många personer med svår hyperakusi upplever en djup brist på förståelse och empati från sin omgivning, vare sig det gäller familj, vänner eller partners. Trots att de försöker sätta ord på sin situation upplever många att de aldrig blir förstådda. Jag tror att detta gäller osynliga handikapp i allmänhet, men det är verkligen något jag lagt märke till när jag läst om andras berättelser. För många som lider av svår hyperakusi förvärrar avsaknaden av stöd tillståndets grymhet.

Personligen har jag turen att ha stöttande familj och vänner – ett privilegium som inte alla har. Jag har dock stött på utmaningar när det gäller att få full förståelse för min kamp med detta tillstånd och dess konsekvenser. Kommentarer från min tidigare partner, som bevittnade mitt fall på nära håll, kunde till exempel vara: ”Du försöker inte göra något för att bli bättre” eller ”Du har inget driv” – uppfattningar som är vanliga hos flera som står inför liknande omständigheter. Trots uppriktiga försök att hitta lösningar genom andras erfarenheter och vetenskaplig litteratur stöter många av oss med svår hyperakusi på sådana oförstående kommentarer. Trots grundliga förklaringar om hur tillståndet fungerar och hur det påverkar mig, förblev mina upplevelser oförstådda, vilket ledde till en känsla av uppgivenhet. Under en situation av psykisk och fysisk utmattning när jag helt enkelt bara behövde förståelse föreslog hon till exempel att hennes vän, som sökte bostad, skulle flytta in hos oss för en tid, trots att jag upprepade gånger förklarade att det var omöjligt på grund av hur allvarligt mitt tillstånd var. Den nödvändiga förståelsen tycktes saknas.

Denna brist på förståelse belyser en betydande utmaning som är förknippad med detta tillstånd. Tragiskt nog är en av de mest plågsamma aspekterna som detta tillstånd har inneburit för mig – utöver den fysiska och psykiska smärtan i övrigt som tillståndet medför – den psykiska smärtan av att jag offrade mina öron och således det liv jag hade kvar för en person som inte brydde sig och inte visade respekt eller empati för mitt tillstånd när jag inte längre hade något att erbjuda. Denna kamp, som delas av flera andra med hyperakusi, visar på behovet av ökad medvetenhet och stöd för individer som måste navigera i det komplexa tillstånd som detta är.

Jag anser att det är av avgörande betydelse för både vårdpersonal och allmänheten att kunna skilja mellan högljuddhetshyperakusi och noxacusis, samt förstå att det finns olika grader av svårigheter inom hyperakusi. Jag själv har upplevt mild hyperakusi, och det är svårt att ens jämföra det med svår hyperakusi, och särskilt svår noxacusis. Dessutom är det viktigt att betona att varje fall är unikt och att något som hjälper en patient kan vara en annan patients undergång. Detta gör hyperakusi till ett mycket besvärligt tillstånd att hantera och vårdpersonal måste vidta stor försiktighet vid hantering av hyperakusipatienter. Samtidigt bör personer med hyperakusi vara försiktiga när de ger råd till varandra och vara medvetna om att det som fungerar för en person kanske inte fungerar för en annan.

Vi behöver hjälp 

De av oss som lider av svår hyperakusi är bara skuggor av de personer vi var innan detta tillstånd tog över våra liv. Jag är bara 22 år gammal och fick aldrig chansen att starta mitt liv innan detta tillstånd tog det ifrån mig. Tanken på att lida så här i möjligtvis över 60 år till är fruktansvärt skrämmande – jag är osäker på om jag klarar det. Det finns ett stort behov av att få in pengar till forskning, men också att intressera nya forskare att börja forska på hyperakusi. Jag uppmuntrar alla som vill hjälpa till att överväga att donera pengar till Hyperacusis Research, en ideell välgörenhetsorganisation som arbetar för att utveckla effektiva behandlingar för hyperakusi och för att finansiera forskning som kan eliminera de underliggande mekanismer som orsakar hyperakusi.

Slutligen vill jag uppmana alla med intakt hörsel att vårda och skydda den. Att skydda sina öron kan vara avgörande för att undvika tillstånd som tinnitus och hyperakusi. Var medveten om ljudnivåer och använd hörselskydd när det är befogat. Ska du gå på konsert, nattklubb eller besöka vilket ställe som helst där det förekommer skadliga ljudvolymer – skydda dina öron! Ditt framtida välbefinnande kan vara beroende av det. Låt min berättelse tjäna som exempel på de potentiella farorna med buller. För dig som redan lever med tinnitus och hyperakusi – gör nödvändiga livsförändringar för att inte förvärra ditt tillstånd.

Tack för att du tog dig tiden att läsa min berättelse.

För personer som lider av svår noxacusis förvandlas tillvaron till ett fångenskap där ljud kan liknas vid gallren i ett fängelse och håller den drabbade fängslad.

8 Kommentarer

  1. Madeleine

    Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter, Casper. Jag har fått tinnitus på senare år och är smärtsamt ljudkänslig på mitt högeröra. Inget mot dig inser jag, men även det lilla är kämpigt. Jag älskar att sjunga, men börjar få problem i kören (om jag har fel person på höger sida eller bakom mig), samt i sånggruppen med sångerskor som sjunger ljust på hög volym… Jag har alltid varit rädd om mina öron och skyddat dem, men tydligen har det inte räckt. Eller så är det stress eller något annat som gör att jag ändå blivit så känslig. Trist är det…
    Stor styrka till dig Casper! Fint att du delar.

    Svara
    • Casper

      ❤️

      Svara
  2. Simon

    Hoppas de uppfinns ett botemedel eller dylikt hellre snarare än senare, kommer skicka en donation varje månad för att förhoppningsvis få fart på skiten så du blir frisk snart gubben❤️

    Svara
    • Casper

      ❤️

      Svara
  3. Stefan Larsson

    Stackars dig, gräslig livskvalitet 😥
    Både min fru och jag har ”osynliga”, kroniska sjukdomar, så vi vet precis vad du menar.
    Hoppas på bättring för dig.

    Vi umgicks tidigare med din mamma, en mycket snäll och omtänksam tjej.

    Stefan

    Svara
    • Casper

      ❤️

      Svara
  4. Sonja Carlsson

    Tack för att du delar med dig. Jag, senior, har tinnitus och hyperakusi och kan bara ana vad du lider.
    Barn med autism har troligtvis hyperakusi eftersom de uppvisar ofta stort lidande, med att skrika o hålla för öronen, vid alla möjliga ljud. (Vissa är även ljuskänsliga)
    Det behövs mer forskning och kunskap ang hyperakusi och noxacusis
    som är den högsta graden.

    Svara
    • Casper

      ❤️

      Svara

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *