HYPERACUSIS CENTRAL

Mitt liv med hyperakusi – Affärsmötet

av | maj 4, 2024 | Patientberättelser | 0 Kommentarer

Jag kan redan höra den blandade kakofonin av röster som kommer från mötesrummet när jag står i korridoren och hör flera samtal samtidigt. Jag hör varje röst och varje samtal tydligt. Jag kan inte filtrera bort någon av rösterna. Var och en är mycket framträdande och dunkar i mitt huvud som om mina öron var en boxningssäck. De är så högljudda. Jag drar efter andan samtidigt som jag känner en tyngd i bröstet. Det här mötet kommer att bli tufft för både mina öron och mitt förstånd.

Jag stoppar handen i fickan och känner mina skumöronproppar som är nedstoppade där. Jag funderar en stund på om jag är tillräckligt modig för att gå in i det där rummet utan dem i öronen. Sedan suckar jag. Att sätta i dem skulle innebära att alla dessa röster skulle bli tystare, men det skulle fortfarande vara en dov, förvrängd röra av ljud som skulle skapa en känsla av att jag är inuti en fiskskål medan någon borrar runt den. Åh, och glöm inte att ovanpå allt det förvrängda ljudet skulle den skrikande höga tonen från min tinnitus vara i centrum. Jag hör alltid min tinnitus som värst när jag är använder hörselskydd, och det är ett ljud som jag inte kan komma ifrån, den sortens ljud som får en att börja ryta av plåga. Det är så fruktansvärt outhärdligt. Jag bestämmer mig för att lämna öronpropparna i fickan och går sedan in i mötesrummet.

Jag trodde att jag var förberedd på ljudens fulla kraft, men jag hade fel. Jag träffas av allt ljud som en blåst av iskall luft. Mina öron är fulla av smärta. Mitt huvud expanderar. Det känns som om det ska sprängas. Jag känner att jag omedelbart vill springa iväg. Mitt hjärta bultar av ångest. Jag hatar det här. Men de behöver mig i det här mötet. Jag behåller mitt pokerface.

”MATEN ÄR HÄR!” skriker någon bakom mig. Jag är säker på att de inte skrek, men för mig gjorde de det. De dumpar utan vidare alla papperslindade mackor mitt på bordet. Jag hör hur de dunsar högt mot bordet medan papperet exploderar i skrynkliga ljud innan det lägger sig tillrätta. Mina trumhinnor gör en flip-flop i mitt huvud, så mycket inställda på ljudet som smörgåsarna just gjorde. Jag stirrar på smörgåsarna och undrar hur smörgåsar kan låta så mycket. Ingen annan i rummet märkte att smörgåsarna gjorde så mycket väsen av sig. Ingen ägnade det ens en tanke. Det får mig att känna mig galen.

”MATEN ÄR HÄR!” skriker någon bakom mig. Jag är säker på att de inte skrek, men för mig gjorde de det.
De dumpar bryskt alla papperslindade smörgåsar mitt på bordet. Jag hör hur de dunsar högt mot bordet medan papperet exploderar i skrynkliga ljud innan det lägger sig tillrätta. Mina trumhinnor gör en flip-flop i mitt huvud, så mycket inställda på ljudet som smörgåsarna just gjorde. Jag stirrar på smörgåsarna och undrar hur smörgåsar kan låta så mycket. Ingen annan i rummet märkte att smörgåsarna gjorde så mycket väsen av sig. Ingen ägnade det ens en tanke. Det får mig att känna mig galen.

Men sedan blir det kaos. Alla tar en smörgås och börjar SAMTIDIGT riva sönder papperet för att komma åt sin lunch. Det är som på julaftons morgon, alla sliter upp sina presenter med sådan känsla och livlig ansträngning. Ljudet av papperet som rivs sönder i stereoton från tio olika smörgåsar är helt plågsamt för mig. Mitt pokerface är fortfarande på plats, men allt jag vill göra är att skrika åt alla att SLUTA GÖRA SÅ DÄR! SLUTA BARA! SNÄLLA SLUTA! STOPPA DEN HÄR GALENSKAPEN! Men om jag skulle skrika skulle jag lägga till ytterligare ett ljudlager, och det orkar jag inte med. Och det skulle få mig att verka galen. MYCKET galen. Jag känner mig så ensam i min tortyr när jag sitter där och väntar på att allt papper ska slängas och att det ska sluta röra sig, även om det dör en långsam död i soptunnan i andra hörnet av rummet, långt bort från mig.

Jag tar ett djupt andetag. Jag är stark. Jag kan ta mig igenom det här. Men inombords känner jag för att gråta. Jag vill fly och vara ensam i tystnaden.

Jag är den enda i rummet med den här hemligheten. Hemligheten om hur det är att ha superhörsel. Ingen vet hur det verkligen är. Om de visste, skulle de inte ha rivit sönder papperet så där.

De vet att jag har ”känslig hörsel”. Men vet de att jag kan höra surret från glödlampor lika högt som fyrverkerier? Vet de att jag kan höra bokstavligen TUSENTALS fåglar som kvittrar hejdlöst inom en kilometers radie när jag går ut? Vet de att vattnet som kommer ur kranen låter som Niagarafallen? Vet de att deras röster gör ont för mig? Även när jag försöker förklara inser jag – nej, nej, de vet inte.

”Du, Kim, säg till om det här är för högt”, säger ledaren när han startar högtalartelefonens ringsignal för att ringa upp vår kund. Ljudet av ringsignalen för mig in i en annan världslig dimension. Jag kan inte behålla mitt pokerface och det märks genom att jag kniper ihop ögonen av smärta. ”Åh, ursäkta”, säger de och skruvar ner volymen BARA ETT snäpp. Jag sträcker ut handen och vrider ner volymen ytterligare åtta snäpp.

Någon hostar och rensar halsen. Jag hoppar till. Oväntade ljud träffar mig som en blixt.

Vår kund svarar i telefon. ”Hallå, är alla där?” Rösten ekar i hela rummet, studsar mot väggarna och når mina öron i form av flera chockvågor. Röster genom högtalare är en helt annan nivå av smärta.

”Jag kan inte höra dem”, säger någon i mitt team. ”Höj volymen.”

”Inte jag heller”, fnyser någon annan.

Ledaren håller med och vrider upp volymen de åtta snäpp som jag hade vridit ner. När en person med superhörsel befinner sig i ett rum med personer med nedsatt hörsel, gissa vem som vinner?

Mötet fortsätter och det slutar med att jag måste sätta i mina öronproppar. Och sedan blir det jag fruktade sant… under ett timslångt möte sitter jag i en fiskskål med någon som borrar runt omkring mig medan jag inte har något annat val än att lyssna på det mest avskyvärda, gällaste ”EEEEEEEEEEEEEEEEE” av min tinnitus som du inte ens kan föreställa dig. Jag tvivlar på att du ens skulle kunna stå ut med det. Men jag är stark. Pokerface. Trots att jag gråter inombords av den överväldigande smärtan.

Så här är livet med hyperakusi. Den får dig att känna dig så ensam. Den får dig att känna dig galen. Den leder dig bort från människor, saker och platser som du brukade tycka om. Den kommer att förstöra din mentala hälsa om du låter den göra det. Du måste kämpa varje dag för att hålla dig positiv och lära dig att kontrollera dina känslor. Du är den enda personen som upplever den, och människor kommer att fortsätta med sina sätt att göra saker utan en tanke eller aning om hur det påverkar dig. De kommer aldrig att förstå fullt ut.

0 kommentarer

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *